Den 3 augusti 1943 förändrades den svenska monarkin i grunden då arvsprinsen Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla välkomnade sin yngsta dotter till världen. Den lilla flickan fick namnet Christina och kom att växa upp mitt i ett intensivt strålkastarljus där varje steg hon tog hårdbevakades av omvärlden. Tillsammans med sina älskade systrar – prinsessorna Désirée, Birgitta och Margaretha – utgjorde hon en del av den legendariska och djupt folkkära syskonskaran som i alla tider kallats för Hagasessorna.
De allra första levnadsåren präglades av idyllisk trygghet, lek och gemenskap i de ståtliga, historiska salarna på Haga slott, där även den unge lillebroren, vår nuvarande konung, fanns vid deras sida. Men när Christina nådde den känsliga och formbara 17-årsåldern förändrades tillvaron drastiskt då flyttlasset gick direkt vidare till det betydligt mer monumentala Stockholms slott.
Åren rullade på och när det historiska året 1974 inträffade ställdes prinsessan inför sitt livs viktigaste vägskäl. Hon valde att följa hjärtat och ingick äktenskap med sin stora kärlek Tord Magnuson. Det romantiska valet krävde dock en enorm personlig uppoffring inom den strikta kungliga hierarkin: hon tvingades avsäga sig den officiella titeln Hennes Kungliga Höghet. Trots denna formella förlust och prövning har hon under hela sitt vuxna liv stått stenhårt i hovets tjänst och burit den respekterade titeln Prinsessan Christina, fru Magnuson.
När kalendern nyligen nådde datumet då den folkkära prinsessan fyllde 83 år förvandlades dock gratulationerna till en iskall och spöklik tystnad från kungahusets officiella sidor. Inte en enda hyllningsbild publicerades, inga varma ord sändes ut och de kungliga kommunikationskanalerna gapade helt tomma. Denna totala frånvaro av officiella hyllningar väckte omedelbart starka reaktioner och funderingar hos allmänheten.
Bakom den kyliga ytan döljer sig dock en stenhård, orubblig och konsekvent regel som styr slottets kommunikation. Hovets traditioner föreskriver med järnhand att det enbart är medlemmarna i det formella kungahuset som äger rätt att bli officiellt uppmärksammade inför hela svenska folket på sina födelsedagar.
Ellen Myrgård, kunglig expert på Svensk Damtidning, förklarar de kompromisslösa mekanismerna bakom kulisserna. Hon påpekar att hovet helt enkelt inte har som tradition att gratulera Hagasessorna med bildmaterial när de fyller år. Prinsessan Birgitta var i själva verket den enda av systrarna som formellt tillhörde Det kungliga huset – det vill säga den exklusiva skara familjemedlemmar som står närmast tronen och bär titeln Kunglig Höghet. Birgitta behöll denna höga titel eftersom hon var gift med en prins, medan prinsessan Christina i hovets ögon ”bara” är prinsessa.
Men Myrgård understryker att inte heller Birgitta fick några officiella grattishälsningar i de digitala kanalerna när det begav sig. Anledningen är krasst rationell: kungafamiljen är helt enkelt för stor för att sådana rutiner ska kunna genomföras för alla medlemmar.
Det handlar i grunden om en akut och extrem tidsbrist samt en hård prioritering av slottets begränsade resurser och fotografstabb. Hovfotograferna bokar helt enkelt inte längre in enskilda fotograferingar inför födelsedagar för personer utanför den absolut innersta kretsen. Det finns inte utrymme eller tid i schemat för sådant, såvida man inte heter kungen eller drottningen, eller tillhör den direkta kronprinsessfamiljen. I stället passar hovet på att ta officiella porträtt när stora ceremonier som dop, bröllop eller jubileum ändå äger rum.
Även om det officiella skyltfönstret var helt tomt på varma ord och bildhälsningar, råder det ingen tvekan om att kärleken till Christina firades storslaget bakom de stängda dörrarna i privat regi. Tidigare har milstolpar som hennes 80-årsdag uppmärksammats med en storslagen fest och en exklusiv konsert på Gripsholms slott, där kronprinsessan Victoria personligen fanns på plats för att varmt omfamna sin älskade faster.
