Det finns skådespelare som lämnar ett avtryck i den svenska folksjälen, och sedan finns det genier som förändrar hela landskapet för hur vi ser på konst och dramatik. Den helt unika och djupt excentriska skådespelaren Per Oscarsson tillhörde definitivt den senare kategorin. Hans magnetiska men också djupt oförutsägbara närvaro på teaterscenen och framför filmkamerorna lämnade ingen oberörd. Oavsett om det handlade om den yngre generationens älskade upplevelser av filmklassiker som Bröderna Lejonhjärta och den årliga jul परंपरा Kan du vissla Johanna, eller om man blickar längre tillbaka mot den magnifika huvudrollen i Svält och det numera legendariska och djupt chockerande framträdandet i Hylands hörna, så var han en naturkraft. Men bakom den bländande fasaden och de stående ovationerna dolde sig en plågad man som intensivt avskydde allt som hade med kändisskap och glitter att göra.
De sista åren av sitt liv valde den karismatiska stjärnan att helt dra sig undan det glittriga rampljuset. Han barrikaderade sig tillsammans med sin hustru Kia Östling på en avlägsen gård på landsbygden, långt bort från storstadens brus och teatermänniskans ytliga skådespel. I en djupt personlig och gripande intervju kort före sin död gjorde han ett bekännelse som skakade om omgivningen, där han ärligt erkände att han under hela sitt liv faktiskt aldrig hade upplevt att han haft några riktiga vänner. Den absoluta ensamheten var hans konstanta följeslagare.
Den glamorösa teatervärlden var i själva verket en miljö där han aldrig kände sig hemma. En nära vän till stjärnan, Björn Andersson, har i efterhand skildrat kontrasterna i skådespelarens liv. Han berättade om en specifik händelse när de hade varit nere på den prestigefyllda filmfestivalen i Cannes. Där ställdes den svenske skådespelaren upp på röda mattan för att fotograferas bredvid en glittrande amerikansk världsstjärna. Allting runt omkring dem sa bara svisch svisch i ett intensivt hav av kamerablixtar, men när spektaklet var över satt han plötsligt helt ensam på sitt sterila hotellrum och stirrade in i väggen medan tankarna snurrade runt i huvudet med frågan om vad det egentligen var som precis hade hänt.
Denna djupa misstänksamhet mot branschen förstärktes av en fruktansvärd och paralyserande scenskräck som förföljde honom under stora delar av hans karriär. När han medverkade i de tunga teateruppsättningarna Ljuva ungdomstid och Klaga månde Elektra mådde han så katastrofalt dåligt att det påverkade hans innersta psyke. Han beskrev det som att han upplevde en så intensiv rädsla inför varje enskilt tillfälle han skulle gå ut på scenen att han till och med ville ta sitt eget liv. Han förklarade den plågsamma inre konflikten med att det kändes som om han hade en kraftfull Rolls Royce-motor djupt inom sig, men när han lyssnade noga hörde han bara hur den hackade och gick som en gammal Volkswagen.
Till slut blev det psykiska trycket alldeles för stort för att hantera. Det gick så långt att han under en period på 1970-talet fattade det drastiska beslutet att helt lämna skådespelaryrket bakom sig. Han ville pröva lyckan som bonde på heltid, en flykt till landsbygden där han äntligen kunde andas ut i den friska luften och isolera sig från omvärldens krav. Han beskrev det då som något helt underbart att få finna ro, samtidigt som han medgav att han som fri företagare var lyckligt lottad eftersom de flesta vanliga människor på grund av sina arbeten var dömda till ett dystert liv i städerna.
Isoleringen på gården handlade om att få vara i fred och odla sin ensamhet. Han klargjorde tidigt att han aldrig skulle kunna ingå i en fast teaterensemble under någon längre tid. Det var under de sista åren som han istället reste runt på egna villkor och läste texter av Gustaf Fröding och August Strindberg, vilket gav honom en helt annan tillfredsställelse. Han undvek konsekvent att umgås med andra kändisar och skådespelarkollegor. I sina egna reflektioner konstaterade han att han alltid hade gått för sig själv, och att det främst var kvinnor och barnen som han trivdes med. Samtidigt plågades han av ett dåligt samvete över familjen, då han under de mest intensiva åren varit så djupt uppslukad av att gå in i andra människors gestalter på film och teater att han helt försummat att ta hand om sina närmaste. Han slog fast att han absolut inte hade varit någon bra pappa, men uttryckte ändå en djup glädje över att han hade sina barn i sitt liv.
Den enda som tilläts komma riktigt nära under den sista perioden var just Björn Andersson. Vid deras regelbundna fikastunder på gården brukade skådespelaren tyst titta på sin gäst och konstatera att han var den absolut enda personen som överhuvudtaget kom dit på besök. Det fanns en utbredd uppfattning om att folk i branschen helt enkelt var rädda för honom eftersom han var så extremt spontan och oförutsägbar i sitt beteende. Men trots att han tog kraftfullt avstånd från kändislivet hade han inga som helst problem med att prata med vanligt folk. När han besökte den lokala Coop-butiken för att handla mat kunde han stanna och prata med vem som helst, även om en underliggande misstänksamhet gjorde att han ändå vaktade sitt personliga utrymme noga.
Ute på den fridfulla landsbygden landade han till slut i sig själv, även om han var plågsamt medveten om att han betraktades som en mycket underlig person. Hans sista år tillbringades där tillsammans med hustrun Kia, med fyra av hans totalt sex barn boende i närområdet. Men hälsan började svikta rejält under de tre sista åren av hans liv. Skådespelarkollegen Sven Wollter höll under denna svåra tid kontakten enbart via stjärnans son för att höra hur han mådde, men valde att hålla de exakta detaljerna kring det sviktande hälsotillståndet helt privata för att skydda sin väns värdighet.
Det dolda och isolerade livet fick till slut ett abrupt och oerhört våldsamt slut. Det var under själva nyårsdagen 2011 som hela Sverige lamslogs av ett fruktansvärt besked. Under natten till nyårsdagen hade parets hus fattat eld och totalförstörts i en våldsam brand som reducerade hemmet till aska. Tragedin upptäcktes först under morgonen efter när en av döttrarna kom på besök och möttes av den fasansfulla synen där bara delar av den murade skorstenen stod kvar mitt i förödelsen. Det tog flera dagar av tekniska undersökningar innan rättsodontologer formellt kunde identifiera de kvarlevor som hittats i askan och bekräfta att det var Per Oscarsson och hans hustru Kia som dött i lågorna.
Vad som egentligen utlöste den katastrofala branden är en hemlighet som paret tog med sig i graven. Polisens utredningschef i Västra Skaraborg, Göran Johansson, tvingades konstatera att det på grund av den totala förstörelsen av hela fastigheten var helt omöjligt att fastställa en exakt brandorsak. Myndigheterna kunde dock snabbt utesluta att branden skulle ha varit anlagd. Allt talade istället för en tragisk olycka. Polisen noterade att det hade varit extremt kallt under vinternatten och att paret använde en kamin för vedeldning samt andra uppvärmningsanordningar som i sig medförde en hög brandrisk, vilket gör att man kan förutsätta att de eldat intensivt för att hålla kylan borta från det gamla huset innan katastrofen var ett faktum.
