Under sju magiska år var de herrar på täppan i svensk television och bjöd på glädje, musik och sprakande energi varje vecka. Mellan 1997 och 2005 var Peter Harryson den givna mittpunkten i succéprogrammet Så ska det låta i SVT. Vid de glänsande flyglarna satt de musikaliska genierna Robert Wells och Anders Berglund, och tillsammans skapade denna legendariska trio tv-historia som miljoner svenskar bänkade sig för att uppleva. Men i takt med att strålkastarna slocknat har även den varma gemenskapen runnit ut i sanden, och i dag tvingas den numera 78-årige programledaren konfrontera den smärtsamma sanningen om den brutna kontakten.
Tiden läker inte alla sår, och för Peter Harryson har åren efter det enorma tv-äventyret inneburit stora, dramatiska förändringar i tillvaron. Kontakten med de gamla vapendragarna har med åren blivit allt glesare, något som den folkkäre profilen nu väljer att berätta om med ett stort stänk av vemod. Det handlar om en genuin saknad efter de personer som han en gång delade allt med under de intensiva inspelningsveckorna. Det är en sorglig realitet att de forna vännerna numera lever helt separerade liv, långt ifrån den glittrande studiointeriör där de en gång var oskiljaktiga.
När det kommer till själva tv-produktionen och den gamla arbetsplatsen är känslorna däremot helt annorlunda. På den direkta frågan om han överhuvudtaget kan känna någon saknad efter sitt gamla prestigefyllda jobb med Så ska det låta svarar Peter Harryson blixtsnabbt och utan minsta tvekan i rösten. Svaret är ett rungande nej, inte ett dugg. För honom var det i slutändan bara ett jobb som skulle utföras, och han bär inte på någon nostalgisk längtan tillbaka till kamerorna eller studiopublikens jubel.
Den folkkäre profilen passar också på att krossa en utbredd myt om hur det hårda arbetet bakom kulisserna faktiskt såg ut på den tiden det begav sig. Många i tv-sofforna levde i tron att programmet sändes live eller skapades pö om pö under en lång period, men Peter Harryson förklarar att verkligheten var en helt annan och betydligt mer intensiv. En hel säsong, vilket innebar tio fullspäckade program, spelades i själva verket in under en enda intensiv vecka i studion, till skillnad från vad folk verkade tro att det tog tio veckor att producera. Det var ett extremt högt tempo och jobbet var upplagt på det speciella sättet, där han ständigt behövde vara på tårna och fatta snabba beslut. Redaktionen kunde ringa mitt i allt och fråga vad han ansåg om en specifik gäst, och det gällde att alltid leverera.
Även om det specifika musikprogrammet numera är ett avslutat kapitel i hans liv och ett minne blott, så har den erfarne skådespelaren och tv-mannen inte stängt dörren helt och hållet för att göra comeback i rutan om rätt tillfälle skulle dyka upp. Han medger att det finns stunder då tomheten gör sig påmind och att han faktiskt kan sakna att arbeta ibland, då den kreativa gnistan fortfarande finns kvar djupt där inne. Samtidigt är han selektiv med sin tid och sin energi på ålderns höst, och han avslöjar att han nyligen har tackat nej till ett par specifika jobbjobb, även om han väljer att hålla detaljerna kring vilka erbjudanden det rörde sig om helt hemliga. Han vill inte sträcka sig så långt som att lova att han aldrig mer kommer att synas i mediesammanhang, utan väljer att formulera det som att han inte ska säga aldrig, men nästan.
Bakom den tuffa ytan döljer sig dock en vardag som präglas av fysiska motgångar och en svår hälsokamp som begränsar hans liv i stor utsträckning. Peter Harryson kämpar dagligen med sviterna av sina medicinska ingrepp, vilket gör att han har mycket svårt att gå på egen hand utan stöd. För att överhuvudtaget kunna ta sig fram och förflytta sig tvingas han numera ta hjälp av en rollator i sin hemmiljö. Han förklarar själv att han är opererad i sina ben och till följd av detta drabbats av en påtagligt dålig balans, vilket skapar en stor osäkerhet i vardagen. Man vågar helt enkelt inte ge sig ut att gå jättemycket på gatorna när kroppen inte lyder fullt ut. Trots dessa smärtsamma begränsningar försöker han hålla modet uppe och behålla sitt positiva sinne, och han understryker att detta med benen faktiskt är det enda han överhuvudtaget kan gnälla över, för annars är allt bra i livet. Det är som det är, han är pensionär nu och känner en stor tacksamhet och glädje över att ha nått den punkten i livet.
