Det är med en enorm och bottenlös sorg som Sverige i dag tvingas ta farväl av en av sina absolut största och mest unika profiler inom kulturlivet någonsin. Den helt geniale regissören, manusförfattaren, skådespelaren och konstnären Staffan Westerberg har lämnat jordelivet. Den banbrytande och djupt folkkäre ikonen andades ut för sista gången och blev 92 år gammal, ett långt och stormigt liv fyllt av både gränslös kreativitet och enorma känslostormar har nått sitt slut. Det är familjen som i djupaste sorg bekräftar det smärtsamma dödsbeskedet för Kulturnytt, och nyheten slår nu ner som en bomb i hela det svenska kultursamhället där tårarna rinner fritt hos kollegor, vänner och de generationer av svenskar som växt upp med hans unika skapelser.
För den breda allmänheten blev Staffan Westerberg för evigt fastetsad i det kollektiva minnet genom sina odödliga och djupt berörande tv-produktioner under 1970- och 80-talet. Hans namn blev helt synonymt med den kultförklarade och surrealistiska tv-klassikern Vilse i pannkakan som hade premiär 1975, ett program som på ett nästan osannolikt sätt lyckades röra upp de mest dramatiska känslor över hela landet. Generationer av barn och föräldrar bänkade sig framför rutan, och hans säregna berättande med den skrämmande men fascinerande Storpotäten skapade debattvågor som ekade i årtionden. Men han skapade också ren magi med succéer som Lillstrumpa och Syster Yster, där de enkla strumporna fick liv och talade direkt till barnens hjärtan på ett sätt som ingen annan svensk tv-makare någonsin varit i närheten av. Han dök även upp i den moderna klassikern Eva & Adam där han axlade rollen som rektor Rask i de populära filmerna och serierna från det tidiga 2000-talet, vilket visade hans enorma bredd och förmåga att nå ut till helt nya generationer.
Bakom kulisserna var Staffan Westerberg en hårt arbetande konstnärssjäl som glödde för teatern in i det sista. Under sin långa karriär var han verksam vid tunga institutioner som Dramaten och Stockholms stadsteater, men han kom också att samarbeta mycket nära och intensivt med den legendariska poeten och dramatikern Kristina Lugn på den intima teatern Brunnsgatan 4 i Stockholm. Tillsammans skapade de en scenkonst som osade av liv, smärta och humor.
Bara några korta veckor före sin dramatiska bortgång, den 12 juni, klev Staffan Westerberg fram och gav en sista, skälvande intervju i Sveriges Radio. Det var ett samtal som i efterhand känns som ett fullständigt unikt och hjärtskärande avsked till den värld han älskat så djupt. Intervjun gjordes inför den stora hyllningsrevyn Kabaré solstugan – ett avsked med bulleribång som sätts upp på Norrbottensteatern i sommar. Hela föreställningen bygger helt på Staffan Westerbergs egna texter och har beskrivits som ett sista, monumentalt adjö från den åldrande mästaren. Norrbottensteatern var en plats som låg honom varmt om hjärtat då han växte upp i Luleå innan han efter studenten tog det stora steget att flytta till Stockholm för att erövra teatervärlden.
I den sista intervjun talade han med en drabbande och naket ärlig röst om det tunga åldrandet, om den sviktande hälsan och om det oundvikliga slutet. Han dolde ingenting för sina lyssnare i denna sista stund i rampljuset. Han medgav att han inte var så pigg som han faktiskt lät, men poängterade att han försökte låta så pigg som möjligt eftersom hans 92-åriga ålder satte sina djupa och outplånliga spår. Han beskrev föreställningen som sitt personliga sätt att säga farväl, men också som ett sätt att omfamna livet en allra sista gång. Han insåg att det hela snart skulle ta slut för hans del, och såg scenkonsten som sitt enda sätt att få fortsätta finnas kvar i världen efter att ljuset slocknat.
Historien om Staffan Westerberg rymmer också en stor dos smärta. Det stormade enormt kring hans person och han fick under en period utstå hård kritik för att hans program anklagades för att vara vänstervridna och för att skrämma barnen. Det gick så långt att han i folkmun kallades för mannen som förstörde en hel generation, en tung stämpel som skar djupt i hans känsliga konstnärssjäl. Han berättade så sent som 2024 i en intervju med Fönstret om hur otroligt ledsen han blivit av det hat och det drev som riktades mot honom, eftersom han bara ville barnen väl och ville roa dem. På senare år fick han dock en enorm upprättelse och i dag minns de flesta hans surrealistiska och lekfulla fantasi med ren värme, tacksamhet och kärlek. Som ett sista, magiskt svar på frågan om vad han hoppades skulle leva kvar efter honom, svarade han i sin sista intervju att han hoppades att folk skulle minnas en bild av en hygglig kille, en som ville alla väl, som kanske misslyckades ibland men lyckades ibland, innan han avslutade med ett karaktäristiskt och lekfullt tralalala. Nu har rösten tystnat för alltid, men hans unika livsverk lever vidare i svenskarnas hjärtan.
