Det särpräglade uttrycket på scenen var magiskt och den intensiva karisman som strömmade från honom var fullständigt omöjlig att stå emot. När den monumentala ikonen Cornelis Vreeswijk till slut somnade in, endast 50 år gammal, drabbades hela den svenska nationen av en bottenlös, förlamande sorg. Det var ett kollektivt trauma för ett land som plötsligt förlorat sin absolut starkaste röst. När familjen, de närmaste vännerna och gråtande kollegor samlades för att ta ett allra sista farväl av sin älskade Cornelis Vreeswijk, fattade prästen ett historiskt beslut. Han lyfte varsamt upp artistens legendariska gitarr och placerade den direkt på kistan, varpå han bad de församlade gästerna att hylla den bortgångne giganten till tonerna av hans alldeles egen odödliga musik.
Om vi överhuvudtaget ska tala om den rika svenska låtskatten så finns det en alldeles given, gnistrande stjärna som vi helt enkelt måste prata om. Få personer i Sveriges historia har lyckats efterlämna ett så gigantiskt och outplånligt avtryck i människors själar som Cornelis Vreeswijk har gjort. Denna genialt talangfulla diktare, poet och unika låtskrivare besatt en sällsynt förmåga att sätta ord och ton på tro, hopp och den djupaste förtvivlan likt ingen annan i vår tid. Genom en lång och stormig karriär skänkte han oss odödliga klassiker som Somliga går med trasiga skor, Brev från kolonien och Balladen om Fredrik Åkare, bara för att nämna några av alla de mästerverk som etsat sig fast i folkhemmet. Men mitt i livet, alldeles för tidigt och helt oväntat, förlorade vi en av vår tids absolut största och mest inflytelserika kulturikoner.
Under de allra sista åren av sitt intensiva liv drabbades den folkkäre stjärnan av ett skoningslöst dubbelslag då han diagnosticerades med både levercancer och svår diabetes. Men trots det brutala läkemedelsbeskedet vägrade Cornelis Vreeswijk själv, eller de som stod honom allra närmast i vardagen, att ge upp hoppet om överlevnad. Kampviljan var total och Cornelis blev faktiskt den allra första patienten i hela Sverige som fick chansen att testa en helt ny, revolutionerande behandling med en mycket speciell medicin. Allting tycktes plötsligt se oväntat ljust ut och bara ett par dagar innan det tragiska slutet reste den dödssjuke artisten hem till sin älskade mamma i Nederländerna. Resan gjordes absolut inte för att säga ett sista farväl, utan enbart för att han i lugn och ro ville få tillbringa värdefull tid med sin mor. Han var mycket optimistisk och de samtalade varmt om framtiden, då han verkligen ville kämpa sig igenom detta, berättade hans mycket nära vän och manager Hayati Kafé i en känslosam intervju strax efter det akuta dödsbeskedet.
Men även om den fysiska hälsan blev allt sämre för varje dag som gick, var Cornelis Vreeswijk helt fast besluten om att absolut inte svika sin trogna publik. Han arbetade febrilt och dygnet runt på det känslosamma albumet Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder ända in i det absolut sista. Med sina allra sista, tynande krafter lyckades han på något mirakulöst sätt få klart det tunga albumet i studion, men det hårda arbetet hade krävt ett brutalt pris. Vid det laget var han så extremt försvagad att han inte orkade sjunga mer än ungefär en enda timme per dag. När de var helt klara med inspelningarna undrade Cornelis om inte plattan, under rådande omständigheter, skulle sälja utav helvete. De rådande omständigheterna som han så cyniskt refererade till var ju det faktum att han faktiskt kunde dö vilken dag som helst, vilket visade hans krasst realistiska men galghumoristiska inställning till sin egen förestående bortgång.
Kämparglöden fortsatte att brinna inombords och han ville inget hellre än att återvända till den scen han älskade så fort han bara orkade stå på benen. Knappt en månad före sin död ställde han upp på en sista intervju och förklarade då att han var fylld av optimism inför framtiden, trots att han rasat otroliga 33 kilo i vikt till följd av den aggressiva cancern. Jag kommer igen, jag har så enormt mycket ogjort, slog han fast med darrande men bestämd röst. Men något mirakel skedde aldrig. I stället försämrades hans tillstånd drastiskt under de följande dygnen. Den allra sista tiden i livet tillbringade Cornelis Vreeswijk isolerad på Södersjukhuset i Stockholm, där han också drog sitt sista andetag den 12 november 1987. På plats i sjukhusrummet under de allra sista, skälvande minuterna fanns managern Hayati Kafé som chockades svårt av det plötsliga slutet. Allting hade gått alldeles för snabbt och att ta in att hans färgstarka vän inte längre fanns kvar i livet kändes fullständigt omöjligt eftersom Cornelis alltid hade varit en person så fylld av livskraft.
Nyheten om det tragiska dödsfallet slog ner som en bomb i landet och sorgen var bottenlös. Men mitt i den nationella sorgen fanns en mörk familjehemlighet som plågade sonen Jack Vreeswijk djupt. De pratade aldrig om cancern eller döden i hemmet, och Jack förstod aldrig hur allvarligt sjuk hans pappa faktiskt var på slutet eftersom stjärnan blommade upp kort före slutet. Det som sårade sonen allra mest, och som lämnade ett evigt sår i hans hjärta, var att han aldrig hann försonas med sin pappa. De var inte alls bästis och bundis vid tidpunkten för dödsfallet och lyckades aldrig reda ut sin djupa ovänskap ordentligt innan det var för sent. Exakt vad den infekterade striden handlade om hade de båda faktiskt glömt bort med åren, men den dåliga stämningen låg som ett tungt täcke över relationen ända till dödsögonblicket. Jack fylldes senare av bitter ånger över att han inte hade lagt manken till för att få till stånd en försoning i tid.
Chocken blev inte mindre när testamentet öppnades och det visade sig att Cornelis Vreeswijk hade lämnat sin egen son fullständigt arvslös. Istället för att låta pengarna gå till familjen hade stjärnan valt att instifta ett särskilt stipendium för att ekonomiskt hjälpa fattiga artister, skådespelare och konstnärer. Det första stipendiet delades ut 1988 och låg då på 15 000 kronor, en summa som i dag har stigit till svindlande 750 000 kronor. Sonen Jack tilldelades dock själv det prestigefyllda stipendiet år 2000, vilket han beskrev som att han på omvägar ändå fick ta del av arvet i form av en skattefri kvarts miljon kronor som räddade hans situation då.
Den 3 december, några veckor efter det tragiska dödsfallet, samlades alla för ett sista farväl under en känslosam begravningsceremoni i Katarina kyrka i Stockholm, som direktsändes i nationell tv. De tusentals sörjande som tagit sig till kyrkan den iskalla decemberdagen möttes av en osannolikt vacker och gripande syn. På den ljusa träkistan låg Cornelis älskade gitarr placerad som en sista symbol. Prästen Lennart Koskinen liknade instrumentet vid en modig riddares sköld och konstaterade att gitarren var hans vapen, ett betydligt mer sympatiskt vapen än de svärd man lade på riddarnas kistor under medeltiden. Under den tårdränkta ceremonin brast hela församlingen ut i den älskade fredshymnen I natt jag drömde, och allsången i den fullsatta kyrkan blev så kraftfull och emotionell att den knappt gick att stoppa. Prästen bad gästerna att sjunga om den, vilket ledde till att hela den gripande låten framfördes ytterligare en gång till de gråtande gästernas fasa och tröst. Koskinen markerade starkt att Cornelis drömmar aldrig får tystna så länge människor tvingas gå omkring i trasiga skor i vår värld.
Det faktum att den frispråkige och erkänt icke-kristne Cornelis Vreeswijk överhuvudtaget skulle begravas i en kyrka väckte starka känslor och kritik i samhället, särskilt som ceremonin fylldes med jazz, dragspel och syntar istället för traditionella psalmer. Det beslutet försvarades dock kompromisslöst av prästen Lennart Koskinen som deklarerade att han betraktade Cornelis som en sann profet och budbärare, vars texter var mer fyllda av bibliska anspelningar och bildspråk än de flestas. Musikaliskt blev begravningen ett unikt och tårdränkt spektakel där Monica Törnell sjöng den vackra sången Fåglarna, följt av ett mycket speciellt och känslosamt gästspel av gruppen Tre damer. En av gruppens medlemmar, Anita Strandell, hade nämligen varit gift med Cornelis. De framförde Evert Taubes klassiker Dans på Sunnanö som de visste att han älskade över allt annat, innan ceremonin slutligen avrundades med Cornelis egen dikt En sång om Gammelfjärden. Idag vilar den store poeten på kyrkogården vid Katarina kyrka i Stockholm, där hans minne lever vidare i generation efter generation.
