Den svenske Hollywood-ikonen Stellan Skarsgård har tagit plats i den tunga jurygruppen under filmfestivalen i Cannes för att utse årets vinnare av den prestigefyllda Guldpalmen. Det är en monumental återkomst till den franska rivieran efter att han förra året glänste i Joachim Triers succéfilm Sentimental Value som kammade hem det ärofyllda Grand Prix-priset. Men bakom den glamorösa och till synes osårbara fasaden döljer sig en mörk verklighet kantad av intensiv rädsla och ett djupt rotat beroende som skådespelaren nu väljer att avslöja i en öppenhjärtig och känslosam bekännelse.
Trots en lång och makalös karriär som sträcker sig över decennier, där han rört sig obehindrat mellan radikala europeiska konstfilmer och gigantiska globala biosuccéer som Mamma Mia, brottas den folkkäre stjärnan fortfarande med en förlamande skräck varje gång han ska kliva in på en ny filminspelning. Rädslan är så pass påtaglig att han beskriver varje nytt projekt som ett gigantiskt och skrämmande berg som måste bestigas, där risken att misslyckas totalt ständigt flåsar honom i nacken. Denna intensiva ångest har inte minskat med åren, snarare tvärtom. Situationen blev till och med så pass extrem under en period av hans liv att han drabbades av en akut kamerafobi. Denna förlamande skräck gjorde det helt omöjligt för honom att filma överhuvudtaget under ett par års tid. Räddningen kom först när han i ren desperation tvingades söka sig till ett mindre sammanhang och medverkade i en liten studentfilm tillsammans med nära vänner för att långsamt bryta mönstret. Men det inre monstret har aldrig försvunnit helt utan lurar ständigt i skuggorna.
Samtidigt som skräcken hotar att förlamat honom, erkänner Stellan Skarsgård att han drivs av ett starkt och närmast maniskt beroende. Det är inte droger eller alkohol som har fångat honom, utan den intensiva och elektriska atmosfären på filminspelningarna. Det som sker mellan honom och de andra skådespelarna, det kompromisslösa lagspelet med teamet och den råa energin på setet är ett gift som han är helt beroende av för att fungera. När han kliver in i en roll sker det numera med betydligt mindre förberedelser än förr. Som ung skapade han en färdig produkt i huvudet, men i dag vägrar han att låsa fast sina karaktärer i ett strikt manus. Han vill överraska sig själv under själva tagningarna och låta den rena, fysiska instinkten ta över. Allt börjar med kroppen, och därefter föds orden. Att planera allt i förväg ser han som en direkt motsats till livet självt, eftersom livet enligt honom är helt oplanerbart.
Det mångåriga och nära samarbetet med den kontroversiella regissören Lars von Trier har också satt djupa spår i Stellans sätt att arbeta. Den danske regissören förändrade allt genom sin radikala metod att helt strunta i att planera scenerna i förväg. Kameran åker upp och sedan kör man direkt från absolut ingenting, vilket gav Stellan en enorm frihet som han har dragit stor nytta av under hela sin karriär. Trots att han ger allt på vita duken menar han att ingen av hans karaktärer egentligen liknar honom som person. Kroppen och röstens verktyg är hans egna, och känslorna han plockar fram är äkta, men konstruktionen är en illusion. Hans egen son upptäckte visserligen bekanta drag i karaktären från succén Sentimental Value, men Stellan själv betonar att han i verkligheten är en helt annan man. Nu slipper han dock producera och kan istället njuta av att sitta på andra sidan i Cannes-juryn, där han tvingas analysera varje känsla och hitta stenhårda argument för att övertyga de andra jurymedlemmarna om vem som förtjänar filmvärldens finaste pris.
