Det har nu passerat ett helt år sedan den där mörka dagen då livet slogs i spillror för Sara Golden och hennes familj. Ett år har gått sedan de förlorade Patrick – en älskad pappa, en hängiven make och den fasta punkten i deras tillvaro. För Sara har det här året varit det absolut värsta i livet, en tid som hon själv beskriver som ett tydligt före och ett efter. Tomheten efter Patrick är inte bara en frånvaro, det är en fysisk tyngd som har präglat varje vaken sekund sedan han lämnade dem.
Sara Golden öppnar nu upp sitt hjärta om den obeskrivliga smärta och frustration som har genomsyrat vardagen. Trots den djupa sorgen känner hon en enorm tacksamhet över livet, de fyra barnen och det stöd som vänner och medmänniskor har gett under den här traumatiska tiden. Men den gamla klyschan om att tiden läker alla sår är inget som Sara skriver under på. Smärtan har inte blivit mindre med månadernas gång, och hon är tydlig med att den troligen aldrig kommer att försvinna helt. Däremot har hon påbörjat det enorma arbetet med att lära sig att hantera den, så att den inte äter upp henne inifrån precis hela tiden.
Det handlar om ett hårt arbete, både för Sara själv och för barnen. Familjen har tagit hjälp av alla tänkbara instanser – från psykologer, kuratorer och terapeuter till präster och till och med medium. Genom otaliga samtal och olika behandlingar kämpar de för att sätta den ena foten framför den andra. Idag har de nått en punkt där de faktiskt kan känna glädje igen. Sara beskriver hur hon har lärt sig att det går att skratta utan att drabbas av dåligt samvete, och att livet kan fortsätta utan att de mörkaste tankarna tar total kontroll över hennes sinne.
Sorgen beskriver hon som något som ständigt är närvarande, dygnets alla timmar. Istället för att kämpa emot de överväldigande känslorna har hon valt att låta dem finnas där. Sara använder den drabbande metaforen att hon har lärt sig att simma i sorgen. När vågorna sköljer över henne lyckas hon nu hålla huvudet ovanför vattenytan istället för att drunkna, men det är en kamp som kräver ständig ansträngning. I Saras värld finns inget svart eller vitt längre; lycka och förtvivlan existerar sida vid sida, där ett skratt kan följas av en total känslomässig kollaps i nästa sekund.
Det som smärtar allra mest är att se hur de fyra barnen har tvingats möta en sådan brutal verklighet så tidigt i livet. Sara är fast besluten att göra allt i sin makt för att de ska må så bra som möjligt, genom att hålla ihop familjen och ge dem all den närhet och kärlek de behöver. Hon betonar att ensam inte är stark och att de fortsätter ta hjälp utifrån. Saknaden efter Patrick är total – hans skratt, hans energi, hans passion och den gränslösa kärlek han gav till dem alla lämnar ett hål som aldrig kan fyllas. För Sara Golden kommer kärleken till Patrick alltid att lysa, som ett minne av den man som älskade dem högst av allt.
