Den folkkäre och djupt älskade skådespelaren, regissören och musikern Lasse Åberg har under decennier spridit glädje till det svenska folket genom sina ikoniska roller och tidlösa humor. Men bakom det välkända leendet och den kreativa fasaden döljer sig nu en bottenlös förlust och en vardag som slagits i spillror. I januari 2024 förändrades tillvaron för alltid när hans livskamrat och hustru, tygkonstnären Inger Åberg, plötsligt somnade in efter att ha drabbats av andningssvårigheter. Efter sextio år tillsammans tvingas den 84-årige stjärnan nu navigera i en tillvaro präglad av tomhet, saknad och en akut ensamhet som gör sig påmind varje sekund.
Att förlora sin stora kärlek efter ett helt liv sida vid sida beskriver Lasse Åberg som en brutal vändpunkt i livet. Paret fann varandra redan under studietiden på Konstfack 1963, då Lasse var 24 år gammal och Inger bara 19. Sedan dess byggde de upp en hel värld tillsammans i villan i Bålsta, fostrade sina två barn Max och Anna, och delade allt från djupa konstnärliga samtal till enkla skämt framför tv-apparaten. Att plötsligt stå helt ensam kvar i det stora huset är en smärtsam verklighet. Han förklarar att den plötsliga förlusten av hustrun slog ner som en enorm snyting, en riktig smäll som har lämnat honom vilsen och djupt skakad.
Sorgen och tomheten efter Inger har förändrat Lasses liv på de mest grundläggande sätten, och det är inte de stora händelserna som gör mest ont, utan de små stunderna i vardagen. Det är frukostarna, det vardagliga småpratet och de delade stunderna i soffan som lämnat de djupaste såren. Tidigare lagade paret mat tillsammans och diskuterade allt mellan himmel och jord, men i dag ekar köket tomt och tyst. Ensamheten har tagit ett hårt grepp om kvällarna, och Lasse erkänner ärligt att det helt enkelt inte är roligt att vara ensam. Matlagningsrutinerna har han tvingats lägga om helt; han äter numera sin varma lunch på sitt museum och nöjer sig med något mycket enkelt och snabbt när han kommer hem till det tysta huset. Att stå och laga en trerätters middag till sig själv finns inte på kartan, utan kvällsmaten består numera ofta bara av en enkel macka med matjessill och en kopp varmt te.
Det som ger Lasse styrka och räddar honom från att sjunka ner i en helt patetisk och förlamande ensamhet är den varma gemenskapen med familjen. Barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen finns där som ett ovärderligt stöd mitt i mörkret, och på museet har han lyckligtvis både sin son och svärdotter nära sig. Men trots att han håller sig sysselsatt och har mycket att göra, går det inte att blunda för det faktum att en stor del av honom har ryckts bort. Han beskriver sig själv som ensam och halv, och jämför det med hur två bitar färgad lera som knådats samman i sextio år aldrig helt kan separeras utan att båda går sönder.
Förlusten blir extra påtaglig i ljuset av att döden har kommit obehagligt nära på flera håll den senaste tiden. Sorgen efter hustrun har förstärkts av att Lasse nyligen tvingats ta farväl av nära vänner och kollegor. Hans nära vän Jojje Wadenius har precis somnat in, och bara någon vecka dessförinnan nåddes han av beskedet att skådespelarkollegan Lena-Maria Gårdenäs har avlidit. Dessa täta dödsfall bland de jämnåriga har blivit en ordentlig tankeställare för den folkkäre profilen. Han medger att det väcker en kuslig och läskig känsla av att man själv står i kön på något sätt och väntar på sin tur.
Mitt i den tunga saknaden finner Lasse ändå en liten strimma av tröst i hur Ingers sista stunder i livet såg ut. Även om hon var multisjuk och led av bland annat högt blodtryck, kom det akuta skedet så plötsligt att ingen var beredd på utgången. När ambulansen kom var Inger helt övertygad om att hon bara skulle åka till sjukhuset för en snabb kontroll och sedan vända hem igen. Hennes sista ord till maken var en vardaglig fråga om han kunde hämta hennes läsglasögon på toaletten. Ingers hjärta klarade tyvärr inte ambulanstransporten, men Lasse ser det snabba förloppet som något skonsamt mitt i det tragiska. Han uttrycker en tacksamhet över att hon slapp en utdragen paketperiod, palliativ vård och den svåra sista svängen på ett sjukhem. Att få lämna jordelivet så snabbt, att bara dra vidare och sticka rakt in i himlen, är något som Lasse själv hoppas få uppleva när hans egen tid till slut är inne.
