I sex år var jag stolt över att vara en rättvis chef och alltid upprätthålla företagets regler. Så när Celia var sen för tredje gången den månaden hade jag inget annat val än att släppa henne. Hon gick tyst utan att protestera.
Senare hörde jag kollegor prata om Celias personliga kamp. Hon hade gått igenom en tuff tid och balanserat vården av sin unge son samtidigt som hon försökte få tillgång till resurser över hela staden. När jag insåg att jag hade gjort ett misstag, spårade jag upp henne på en parkeringsplats, bad om ursäkt och erbjöd henne jobbet tillbaka, tillsammans med stöd genom lokala program.
Med tiden började det förbättras för Celia – hon hittade en ny lägenhet, fick en liten löneförhöjning och fick tillgång till samhällshjälp. Några veckor senare tackade Celia mig, inte bara för jobbet, utan för att hon såg henne som en person, inte bara en anställd.
Den här upplevelsen påminde mig om att även om regler är viktiga, gör vänlighet och medkänsla ofta den större skillnaden.
