En gammal man sprang runt på fältet med en drake, vi skrattade åt honom, och sedan fick vi veta den hemska sanningen.
Vi kom till en avlägsen by för att filma – bara i några dagar. Platsen var glömd av Gud, med dimma på morgnarna och gamla lador.
På andra dagen lade vi märke till något konstigt.
Varje morgon, exakt klockan åtta, som schemalagt, kom en gammal man i slitna byxor och gamla gymnastikskor ut ur ett rangligt hus i utkanten av byn. I händerna höll han en enorm, knallröd drake.
Och hans ritual började. Han sprang över ängen, plaskade i daggen, pustade och väsande andning. Bara utan glädje.
– Flyg, din jävel!… Kom igen, flyg, du är en superhjälte, för tusan!
Först fnissade vi, gömda bakom kameran. Sedan diskuterade vi det. Det fanns ett hav av versioner.
– Kanske deltar han i någon lokal tävling?
– Eller kanske han minns sin barndom.
– Eller, – sa vår operatör med en fundersam min, – han är bara galen.
Men galenskapens verkliga kulmen inträffade på tredje dagen. Det var ingen vind alls – inte en fläkt. Men farfadern kom ut igen. Men inte ensam.
Det var en kvinna med honom – mager, i morgonrock och med hårnålar. Han räckte henne repet. Hon sprang, utan att säga ett ord, över fältet och drog draken efter sig.
Och sedan började det ösregna. Åska, åska, blixtar. Och i detta kaos – där är han igen. Med ett paraply och samma drake. Hoppar i vattenpölar, försöker flyga, genomblöt. Vi blev helt enkelt chockade.
Äntligen kom sista inspelningsdagen. Och sedan – som i en bra film – kommer den gamle mannen ut i gläntan igen. Återigen med en orm. Jag stod inte ut och bestämde mig för att fråga honom orsaken till hans konstiga beteende. När vi fick veta sanningen blev vi alla helt enkelt chockade. 😱😱
Och så kommer hans fru ut ur huset och rättar till huvudduken och ropar:
– Så, morfar, har du tagit ditt körkort?
– Självklart klarade jag det! Alla kategorier är nu öppna!
Vi tittade på varandra. Jag kunde inte låta bli och kom fram till honom:
– Ursäkta mig… är ett körkort för en orm?
Han tittade på mig och kisade med ögonen:
– Min son gav upp. Han bor i stan nu. Han jobbar. Det finns ingen förbindelse här alls. Inte ett enda torn fungerar.
Han rullade ut draken. Och sedan såg jag: fasttejpad på den var en gammal Nokia med tryckknapp.
– Och det här är hans gamla telefon. Han skickar sms till mig när han kan. Och jag är här… och springer. Jag höjer den högre och meddelandet skickas ut. Det finns ingen uppkoppling i byn.
Han talade lugnt, utan patos. Enkelt – som en far som fann sitt eget sätt att vara där.
