En mamma pratade i telefon på bussen och hennes lille son störde andra passagerare: Jag var tvungen att lära den här mamman en läxa i föräldraskap 🤔😲
Mitt huvud bultade efter en lång arbetsdag. Jag satt på en fullsatt buss och höll i den tomma flaskan med ett piller jag just hade svalt för att lindra smärtan. Dörren väste upp och en kvinna med ett barn kom in.
En pojke på ungefär fem år med smutsiga gymnastikskor slängde sig omedelbart ner på sätet framför mig. Hans mamma, utan att titta upp från sin telefon, började snabbt knacka med fingrarna på skärmen. Barnet slösade ingen tid och började svinga med benen, och hans smutsiga fotsulor rörde upprepade gånger vid mina knän. Först bestämde jag mig för att ignorera det – ja, han är ett barn, vad kan man förvänta sig av honom? Men sedan stod jag inte ut:
”Snälla, sparka mig inte”, sa jag tyst. Han tittade på mig med stora ögon, men fortsatte sedan. Mamma tittade inte ens upp.
Smärtan i tinningarna växte. Jag försökte andas djupare, men då började kvinnan plötsligt prata högt utan att titta upp från sin telefon.
Hennes röst var skakig: hon bråkade med någon, ibland höjde hon tonen, ibland övergick i en irriterad viskning. Under tiden bestämde sig barnet för att det inte var tillräckligt roligt att sparka på mina knän och började högljutt titta på tecknade serier på sin telefon:
– Mamma, jag vill ha en bil, som i serien! Köp en bil! Nu direkt!
”Vänta, jag är upptagen!” viftade mamman med handen utan att titta upp från telefonen.
Jag kände allt koka inombords. Mitt huvud bultade, mina nerver var på helspänn. Jag försökte ta mig igenom igen:
– Ursäkta mig, ditt barn sparkar mig. Kan du lugna ner honom?
Till slut tittade hon upp från skärmen, tittade på mig med uppenbar irritation och sa:
– Det här är mitt barn, och jag vet hur man tar hand om honom. Du borde ta hand om dig själv.
Jag blev tagen tillbaka. Hennes ord, hårda och oförskämda, verkade hälla bensin på elden. Mitt huvud surrade, mina öron ringde, och pojken, som tur var, sparkade mig igen. Och sedan stod jag bara inte ut längre och gjorde något som jag inte ångrar alls. 😣
Utan att tänka lutade jag mig fram, ryckte telefonen ur min mammas händer och, medan jag tittade henne rakt i ögonen, sa jag med hög röst, darrande av ilska:
– Se upp för ditt barn, annars kastar jag ut din telefon genom fönstret! Han sparkar mig med smutsiga stövlar.
Det var dödstyst på bussen. Passagerarna, som hade varit upptagna med sina egna angelägenheter, vände på huvudet. Kvinnan stelnade till, med vidöppna ögon av chock.
Jag kunde inte tro att jag hade gjort det. Mina händer skakade, men jag höll hennes telefon hårt och väntade på en reaktion.
Hon öppnade munnen som om hon skulle säga något, men ändrade sig sedan. Hon tog tyst telefonen jag gav tillbaka till henne och drog, utan att säga ett ord, sin son i sitt knä.
Pojken tystnade, som om han kände att hans mammas humör hade förändrats. Hon yttrade inte ett ljud under resten av resan, bara då och då tittade på mig, men utan utmaningen i blicken.
