Kvinnan tog två passagerarsäten på bussen samtidigt, och när en ung kille bestämde sig för att sitta på den tomma platsen orsakade han en riktig skandal 😲😥
Förort. Morgon. Distriktscentrum.
Bussen är fullpackad. Luften är som ett ångbastu, det finns inget utrymme alls.
Jag steg på vid hållplatsen nära den gamla butiken och såg en ledig påse vid fönstret. På nästa plats sitter en kvinna i femtioårsåldern, fyllig, med läppstift och en stor plastpåse i knät. Och bredvid den – tom.
Jag lutade mig fram och frågade artigt:
– Ursäkta mig, är det här stället ledigt?
Kvinnan grimaserade som om jag hade erbjudit mig att sälja hennes själ:
– Upptagen!
-Vem sitter här?
Hon viftade med handen som om hon jagade bort en fluga:
– Det angår inte dig. Jag vill lägga min väska här!
Folk började titta på varandra, och jag stod där chockad. Vilken rätt har hon?
Jag satte mig ner. Tyst. Försiktigt. Inte tryckande, inte rörande. Bara intog den tomma stolen.
Och sedan började allt.
– Vad håller du på med, din ouppfostrade skurk?! Jag sa ju att det här stället är upptaget!
– Det sitter ingen här, det finns inga saker heller. Man kan inte se, det finns inte ens plats att stå på bussen, säger jag lugnt.
– Jag vill inte att du ska sitta bredvid mig! Jag betalade för biljetten, jag har RÄTTEN!
-Är du säker? Betalade du för två biljetter?
Hon tvekade. En sekund. Och sedan, med hög röst, så att hela salongen skulle höra:
– Det angår inte dig! Försvinn, idiot!
Någonstans bakom rösten:
– Kvinna, ha lite samvete…
”Lägg dig inte i!” ropade hon. ”Jag vill sitta ensam.”
Men sedan hände något mycket oväntat, varefter kvinnan helt enkelt reste sig upp och klev av vid fel hållplats.
Konduktören närmade sig. Självsäkert, med minen av en person som redan hade vädrat smutstvätt offentligt mer än en gång.
– Vad händer?
Kvinnan började gråta:
– Han satte sig ner! Jag bad honom att inte sitta ner! Det är svårt för mig! Jag är ensam hela vägen!
Dirigenten strikt:
— Visa mig din biljett.
– Varför?
– För om du har en, finns det bara en plats. Hos oss står folk i gången.
Kvinnan började rota igenom sin väska och drog fram en biljett. Ett. Standard.
”Inga klagomål”, sa konduktören. ”En man kan sitta. Om du vill åka ensam, betala för andra rätten eller stig av. Taxi är din rätt.”
”Jag ska klaga!” skrek kvinnan.
– Klaga. Men för tillfället följer vi reglerna.
Salongen vaknade till liv:
– Det stämmer!
– Nog om detta!
– Respekten ska vara ömsesidig!
Farfaren skrattade från baksätet:
— Hon har ingen press, men press på nerverna.
Kvinnan hoppade upp, höll väskan mot bröstet som en skottsäker väst och ställde sig demonstrativt i gången. Hon tittade ut genom fönstret och andades tungt. Sätet var ledigt.
Jag bytte inte plats. Jag bara körde. Träd och stolpar blixtrade förbi fönstret. Folk slappnade av. Några doserade, några viskade.
Och jag tänkte: det är konstigt trots allt – så mycket utrymme runt omkring, men ändå lite respekt.
