Tänk dig att komma till världen utan armar. Enkla dagliga sysslor – att skicka ett sms, sminka sig eller äta med bestick – skulle plötsligt bli stora utmaningar. För 36-åriga Linda Bannon har dock den verkligheten aldrig hindrat henne från att leva ett fullvärdigt och aktivt liv.
Linda föddes med Holt-Orams syndrom, en sällsynt genetisk sjukdom som drabbar hjärtat och orsakar missbildningar i extremiteterna, vilket drabbar ungefär en av 100 000 personer. Som barn bar hon armar med proteser fram till 12 års ålder, men slutade så småningom med dem efter att ha insett att de begränsade henne mer än de hjälpte. Från och med den stunden lärde hon sig att använda fötterna som händer.
Med åren har Linda blivit anmärkningsvärt självständig. Hon simmar, syr, skriver och spelar till och med gitarr med fötterna – allt medan hon bibehåller en positiv och äventyrlig syn på livet.
”Jag försöker hålla mig så aktiv som möjligt och hitta sätt att anpassa mig till det jag vill göra”, säger hon med ett leende. ”Jag har alltid varit äventyrlig.”
Den enda uppgiften hon lämnar till sin man, Rick – en sjukhusvakt som bor med henne i Chicago – är att köra, enbart av säkerhetsskäl. Paret träffades på ett gym, där vänskapliga tävlingar om situps och tyngdlyftning förvandlades till romans. Rick friade senare på samma restaurang där de hade delat sin första dejt.
Att bilda familj var alltid en del av Lindas dröm, även om paret visste att det fanns 50 procents chans att deras barn skulle ärva hennes sjukdom.
”Vi pratade om barn redan innan vi förlovade oss”, förklarar Linda. ”När Rick sa att han också ville ha barn diskuterade vi utmaningarna – men han sa till mig: ’Vi ska ta itu med dem tillsammans.’”
Lindas egna föräldrar hade varit oförberedda när hon föddes och blev djupt sårade när läkarna föreslog att hon skulle adopteras.
”De blev chockade”, minns Linda. ”Min pappa var helt förkrossad över idén. Att behålla mig var aldrig en fråga.”
Åratal senare, när deras son Timmy – nu nio år gammal – föddes med Holt-Orams syndrom, var responsen från andra betydligt mer stödjande. Medan Linda lätt hanterade vardagliga sysslor som blöjbyten, var det känslomässigt överväldigande att se Timmy genomgå en hjärtoperation.
”Det var den svåraste delen”, säger hon. ”Att inte veta vad som kunde komma härnäst.”
Med inspiration från sin egen barndom har Linda väglett Timmy genom livet med tålamod och förståelse. Hon minns att hon insåg att hon var annorlunda runt fem års ålder, då finmotoriken blev viktig. Med anpassningar som större kritor och speciella saxar lärde hon sig snabbt att det fanns väldigt lite hon inte kunde göra.
Hennes föräldrars budskap stannade kvar hos henne: alla är olika, och alla är speciella.
Som tonåring tyckte Linda om mode, smink och skollivet – även om dejting var helt förbjudet. Hon utstod också mobbning, men valde att se det som en gemensam upplevelse snarare än något som definierade henne.
”Det handlade egentligen inte om min funktionsnedsättning”, säger hon. ”Det var mer typisk skolgrymhet. På ett konstigt sätt fick det mig att känna mig inkluderad.”
Även nu möter Linda blickar och missförstånd, men hon svarar med tålamod snarare än ilska.
”Folk stirrar för att de är nyfikna, inte grymma”, förklarar hon. ”När jag väl säger att jag inte har armar blir de oftast generade.”
Hon är särskilt öppen när barn ställer frågor, i tron att ärlighet hjälper till att normalisera olikheter – särskilt för Timmy.
”När folk ser oss tillsammans vill jag att de ska förstå att Tim är precis som vilket annat barn som helst. Han älskar att leka och han är otroligt kapabel.”
Bandet mellan mor och son är starkt. De tycker om att simma, måla och umgås, även om Linda vet att utmaningar väntar när Timmy blir äldre.
”Jag vet att livet kommer att vara svårare för honom ibland”, medger hon. ”Men vi delar en unik förståelse. Han vet att jag förstår.”
Trots deras likheter noterar Linda att deras personligheter skiljer sig åt. Medan hon var fast besluten att bemästra alla färdigheter som barn, har Timmy en mer avslappnad inställning – fortfarande obekymrad över att knyta sina skosnören vid nästan tio års ålder.
Tillsammans besöker Linda och Timmy skolor och universitet för att öka medvetenheten och visa att personer med funktionsnedsättning har samma ambitioner och förmågor som alla andra.
Framför allt önskar Linda samma framtid för sin son som vilken förälder som helst.
”Jag vill bara att han ska vara lycklig, uppfylld och leva livet fullt ut.”
Om Timmy följer i sin mammas fotspår ser den framtiden redan ljus ut.
