Jag tog en lugn promenad genom skogen, som jag ofta gör när jag behöver rensa huvudet.
Att gå bland träden, lyssna på lövens prasslande och känna doften av den fuktiga jorden – allt detta hjälper mig alltid att hitta inre frid. Men den här promenaden var inte som vanligt. Den förändrade mycket.
Morgonen var tyst, allt verkade vanligt… tills min blick fastnade vid något konstigt vid kanten av stigen. Det låg några små gula bollar på marken.
Deras ljusa färg stack ut mot de fallna löven, och först trodde jag att det var ovanliga svampar… eller kanske barnleksaker som någon av misstag hade glömt kvar.
Nyfikenheten fick mig att komma närmare.
Och ju närmare jag kom, desto tydligare lade jag märke till det: dessa ”svampar” rörde sig. Och … gnisslade.
Och sedan insåg jag: framför mig låg nykläckta kycklingar.
Små, bräckliga, hopkrupna, några fortfarande halvskalade, de huttrade, förmodligen av kylan, och gav ifrån sig svaga, klagande ljud.
Jag blev mållös av vad jag såg.
Det var uppenbart att de hade blivit övergivna här, mitt i skogen, helt försvarslösa.
Jag ringde omedelbart djurhemmet. Som tur var kom hjälpen ganska snabbt. Tillsammans samlade vi försiktigt in kycklingarna och försökte att inte skada dem.
Många av dem var lyckligtvis fortfarande vid liv. De fördes omedelbart till en varm och säker plats.
Senare fick jag veta att de flesta bebisarna återhämtade sig och snart skulle överlämnas till de omtänksamma händerna på dem som var redo att ta hand om dem.
Jag fick aldrig reda på vem som lämnade dem.
Men den här händelsen berörde mig djupt. Den påminde mig om hur en enda gest, en enda omtänksam handling, kan förändra någons öde.
Ibland blir den mest vardagliga promenad en riktig läxa i mänsklighet.
