Tårar strömmade nerför den unge pojkens kinder medan han skrek i protest, med sina små nävar knutna runt en skrynklig blå klubba. Saxklippet nära örat förstärkte bara hans gråt. Han hade aldrig varit så här rädd – varje ryck i hans trassliga lockar kändes som svek. Mannen som klippte hans hår försökte lugna honom med en mild röst och mjuka rörelser, men pojken vägrade att bli tröstad. Hans vilda, gyllene hår – en gång stoltheten på varje familjefoto – föll nu i tofsar till golvet.
Prövningen verkade oändlig, rummet fyllt av snyftningar och utspridda lockar. Till slut var det över. Pojken tittade in i spegeln, med ögonen fortfarande dimmiga, och möttes av en reflektion han inte kunde känna igen. Det tjocka, böljande håret var borta – ersatt av en förvånansvärt kort, ojämn klippning.
Resultatet lämnade alla mållösa. Det var inte bara en klippning – det var en förvandling.
